Tiden läker inte alla sår – orden som gör mer ont än de hjälper

”Tiden läker alla sår.” ”Ta dig i kragen.” ”Du är stark.”

Orden sägs nästan alltid i all välmening. Men när de kommer från en psykolog, terapeut eller någon annan inom vården – de som ska förstå bäst – kan de göra mer ont än från någon annan.

Det vi kände

Jag har levt med depression i många år. Den 12 maj 2016 förlorade min fru Berith och jag Rebecka, Beriths dotter. Hon blev bara 19 år.

Det finns inga ord för hur det är att förlora ett barn. Och just därför blev vissa ord så svåra att höra. När någon sa att såren läker med tiden, eller att vi skulle ta oss i kragen, kände vi ingen tröst.

Det vi båda hatade – och fortfarande hatar – är när psykologer, terapeuter och andra säger ”tiden läker alla sår”, ”ta dig i kragen” eller ”du är stark”. Det gör inte mindre ont för att det har gått tio år. På sätt och vis gör det mer ont nu.

När vi är med Rebeckas systers barn, våra barnbarn, tänker vi på hur mycket Rebecka älskade barn. Hon ville ha egna. Nu kommer vi aldrig att få se det, och hon fick aldrig uppleva den känslan.

En av dem som förstod oss bäst var vår vigselpräst Hans ”Hasse” Bratt Hernberg, präst i Svenska kyrkan, som också var med på Rebeckas begravning. Han hade mött många familjer i samma sorg, och det märktes. Han förstod oss på ett sätt som många andra inte gjorde.

När orden kommer från vården

Inom psykiatrin och samtalsterapin undrar många: hur kan en psykolog veta hur det känns inombords? Den som aldrig har förlorat ett barn, eller levt med djup depression, kan läsa om det – men inte veta hur det är.

Det är inte alla behandlare som säger så här, och många gör ett viktigt arbete. Men när en professionell tar till färdiga fraser blir det tydligt att de inte riktigt lyssnar. Då känner man sig ännu mer ensam – mitt i det som skulle vara hjälpen.

”Tiden läker alla sår” stämmer inte. Sorgen efter ett barn går inte över. Man lär sig att leva med den, men såret finns kvar. Att höra att det borde ha läkt kan få en att känna sig fel för att det fortfarande gör ont.

”Ta dig i kragen” låter som att depression handlar om vilja. Men depression är ingen svaghet och inget val.

”Du är stark” menas som beröm, men känns ofta som ett krav. Ibland vill man inte vara stark. Man vill bara få vara ledsen.

Det vi hade behövt

• Att någon lyssnar – utan att skynda fram till en lösning.
• Att någon säger: ”Jag kan inte veta hur det känns för dig. Berätta.” Ärlighet om att man inte förstår är bättre än att låtsas.
• Att sorgen får ta den tid den tar – utan tidsgränser och utan att någon mäter hur långt man har kommit.
• Att barnet får finnas kvar i samtalet. Att någon vågar fråga om Rebecka och säga hennes namn.
• Någon som har mött sorgen förut. Som vår vigselpräst Hasse – han hade sett den många gånger och förstod.
• Stöd från andra som varit med om samma sak. Andra föräldrar som förlorat barn kan förstå på ett sätt som ingen utbildning kan ge.

Till dig som arbetar med människor i sorg

Du behöver inte ha varit med om samma sak för att hjälpa. Men lägg undan de färdiga fraserna. Säg hellre att du inte vet, och fråga. Det är ofta det som får en människa att känna sig sedd.

Vi delar Rebeckas namn och vår historia öppet, med Beriths och mitt samtycke, för att fler ska förstå.

Till dig som känner igen dig

Om du har hört de här orden och känt dig ensam, missförstådd eller arg – du är inte konstig. Dina känslor är begripliga. Du behöver inte ”ta dig i kragen” för att förtjäna stöd, och din sorg har inget bäst-före-datum.