Alla trodde att jag hade ett perfekt liv

Bakom en perfekt fasad kan det finnas någon som mår mycket dåligt utan att någon märker det.

En självständig, fiktiv livsberättelse i jag-form. Illustrationen föreställer inte berättelsens verkliga personer, eftersom personerna är påhittade.

Bilden på terrassen

Fotografiet som fick mest uppmärksamhet i mitt liv togs på en terrass efter att mitt företag vunnit ett större avtal. Jag stod med ett glas alkoholfritt bubbel i handen, bar en mörk kostym och log mot kameran. Bakom mig syntes stadens takåsar i kvällssolen.

Under bilden skrev någon: ”Du lever drömmen!” Jag svarade med en skrattande symbol och ett tack. Samma natt låg jag vaken till fyra och var övertygad om att allt skulle rasa.

Jag var rädd för att göra mina anställda besvikna, rädd för att kunden skulle ångra sig och rädd för att någon skulle upptäcka att jag inte var så säker som jag såg ut.

Jag heter Henrik och är fyrtioåtta år. Jag byggde upp ett litet konsultföretag från ett rum i vår lägenhet. Under åren växte verksamheten, vi anställde fler och jag fick inbjudningar att tala om entreprenörskap. Jag hade ett hem jag trivdes i, två barn och en partner som under lång tid stöttat mina idéer. Om någon hade räknat upp allt det fina skulle jag ha hållit med. Ändå gick jag omkring med en känsla av att vara på väg att misslyckas. Det var som om varje framgång bara höjde kraven på nästa prestation.

Jag lärde mig tidigt att vara den som klarade allt

Som barn fick jag ofta höra att jag var duktig. Jag var äldst av tre syskon och tog ansvar när våra föräldrar arbetade sent. Jag hämtade småsyskon, lagade enklare mat och såg till att läxorna blev gjorda. Det fanns mycket kärlek hemma, men också en outtalad förväntan om att jag skulle vara förståndig och hjälpsam. Om jag hade en dålig dag sa jag sällan något. Jag ville inte ge mina föräldrar mer att bekymra sig över.

Den vanan följde med mig. På gymnasiet var jag den som tog ledningen i grupparbeten. I arbetslivet tackade jag ja till svåra uppdrag eftersom jag tyckte om känslan av att vara behövd. När jag startade företaget arbetade jag nästan varje kväll och tänkte att det bara skulle vara så under några månader. Det gick bra och jag fick bekräftelse för min arbetsinsats. Då blev det ännu svårare att dra ner. Om jag slutade vara den som alltid svarade och alltid löste problemen, vem skulle jag vara då?

Min partner, Anna, sa ibland att hon saknade vanliga söndagar tillsammans. Jag lovade att det skulle bli bättre när nästa projekt var klart. Men det kom alltid ett nytt projekt. När barnen var små kunde jag sitta bredvid dem på golvet och svara på mejl samtidigt. Jag sa till mig själv att jag arbetade för deras skull. Det var delvis sant. Jag ville ge familjen trygghet och möjligheter. Men jag var också rädd för stillhet, för i stillheten började tvivlen höras.

Det som ingen såg på mötena

Jag blev skicklig på att visa lugn. Om en kund var missnöjd kunde jag tala metodiskt och föreslå en lösning. När ett projekt försenades höll jag ett inspirerande tal för personalen. Efteråt gick jag in på toaletten och stod med händerna mot handfatet tills hjärtat slog långsammare. Jag var ofta spänd i käkarna, hade ont i magen och sov dåligt. Jag tänkte att det hörde till att driva företag. Alla framgångsrika människor hade väl samma press?

På sociala medier syntes konferenser, resor och trevliga middagar. Jag publicerade sällan fotografier från nätterna när jag satt ensam med en dator och försökte komma igenom en inkorg som aldrig tog slut. Jag la upp framgångar men nästan aldrig osäkerhet. Det skapade ett märkligt avstånd mellan mitt offentliga jag och personen som kom hem. När någon sa att jag var en förebild kände jag mig ibland som en bedragare.

Jag började bli kort i tonen mot människor jag egentligen tyckte om. Anna kunde fråga om jag ville följa med på en promenad och jag svarade att hon inte förstod hur mycket ansvar jag hade. När barnen ville visa något på telefonen sa jag ”senare” utan att titta upp. Jag skämdes över hur jag betedde mig och försökte kompensera med presenter och resor. Men de ville inte alltid ha en resa. De ville att jag skulle vara närvarande när de berättade om sin dag.

När kroppen sa ifrån

En måndag på väg till ett kundmöte fick jag plötsligt svårt att koncentrera mig. Jag satt i bilen på en parkeringsplats och kände hur kroppen blev varm och händerna skakade. Jag var rädd att det var något allvarligt med hjärtat och sökte vård. Jag blev undersökt och fick hjälp att bedöma symtomen. Samtalet kom snart också att handla om stress, sömn och hur jag levde. Jag försökte förklara att det var en tillfällig period. Men när jag fick frågan när jag senast haft en lugn vecka kunde jag inte svara.

Jag blev sjukskriven en tid och fick stöd för mitt psykiska mående. I början kände jag mig förolämpad av att inte kunna arbeta som vanligt. Jag tänkte att alla andra skulle märka att jag inte dög. Varje gång telefonen vibrerade ville jag kontrollera vad som hänt på kontoret. Jag fick öva på att inte göra det, samtidigt som kollegorna behövde hitta egna sätt att fatta beslut. Det var svårt för mig att se att företaget kunde fungera utan att jag styrde varje detalj.

Jag berättade bara för några få personer vad som hänt. Jag sa att jag var trött och behövde vila. Orden räckte inte riktigt. Jag var inte bara trött. Jag hade blivit rädd för att göra fel, tappat förmågan att känna glädje i sådant som tidigare betytt mycket och börjat misstro min egen förmåga. Jag skämdes över att ha det så trots att jag på många sätt var privilegierad. Jag tänkte att andra hade större problem och att jag därför inte borde klaga. Det gjorde bara tystnaden större.

Samtalet med min dotter

En eftermiddag gick jag med min då sextonåriga dotter till affären. Vi hade inte gjort något sådant tillsammans på länge utan att jag samtidigt tog ett jobbsamtal. Hon frågade om jag någonsin hade varit riktigt glad när jag kom hem från jobbet. Jag blev förvånad och sa att jag självklart tyckte om mitt arbete. Hon svarade att det inte var det hon frågade. ”Du verkar alltid orolig för nästa sak”, sa hon. ”Jag vet inte när man får prata med dig utan att störa.”

Det gjorde ont på ett sätt som ingen affärsförlust hade gjort. Jag ville försvara mig och berätta hur mycket jag arbetat för familjen. Men jag hade övat på att lyssna i samtalen med vården. Jag frågade när hon brukade känna att hon störde. Hon gav exempel från kvällar, födelsedagar och bilresor. Jag mindes vissa av dem, andra inte. Jag bad om ursäkt utan att lova att allt skulle bli annorlunda från nästa dag. Jag visste att jag hade lovat sådant tidigare.

Samma kväll pratade jag länge med Anna. Hon sa att hon varit rädd för att säga hur ensam hon känt sig eftersom jag alltid reagerade med att beskriva hur mycket jag gjorde för oss. Vi grät båda två. Jag hade trott att mitt arbete var det som höll ihop vår trygghet. Hon berättade att det ibland känts som att arbetet stod mellan oss. Det var svårt att ta in, men också en möjlighet att börja prata på riktigt.

Att lämna plats åt andra

På företaget behövde jag göra förändringar som jag länge skjutit upp. Jag delegerade beslut, tydliggjorde ansvar och accepterade att andra skulle lösa problem på andra sätt än jag. Några beslut blev inte som jag skulle ha fattat dem. Jag fick lära mig att ett annorlunda sätt inte nödvändigtvis var ett sämre sätt. Samtidigt behövde vi vara realistiska om verksamhetens ekonomi. Det fanns faktiska risker som inte försvann bara för att jag började må bättre. Men ansvaret kunde fördelas och hanteras, inte bäras av en enda människas nervsystem.

Jag började också fundera över vad jag ville att företaget skulle vara. Förut hade jag ofta sagt att målet var att växa. Nu behövde jag fråga mig vad tillväxten skulle ge och vad den kostade i tid, relationer och hälsa. Jag ville fortfarande arbeta, skapa och utveckla saker. Men jag ville inte längre att varje framgång skulle fungera som en tillfällig dos av bekräftelse som snart måste ersättas av en större.

När jag kom tillbaka till arbetet berättade jag för mina närmaste kollegor att jag behövde fortsätta arbeta med min hälsa och mina gränser. Jag delade inte allt privat. Det behövde jag inte. Men jag slutade låtsas att jag alltid hade obegränsat med energi. Jag bad dem att säga till om jag åter började ta över deras uppgifter. Första gången någon påminde mig blev jag irriterad. Sedan tackade jag henne.

Framgång betyder något annat nu

Det finns fortfarande dagar då jag känner den gamla impulsen att svara på mejl sent på kvällen, tacka ja till ännu ett uppdrag eller visa att jag klarar mer än andra. Jag kan fortfarande vakna med oro inför ett möte och tänka att jag borde ha bättre kontroll. Skillnaden är att jag inte längre automatiskt tolkar känslan som en order. Jag försöker fråga mig vad som faktiskt behöver göras och vad som kan vänta.

Jag och Anna har börjat promenera efter middagen några kvällar i veckan. Ibland pratar vi om arbetet, ibland om barnen och ibland om ingenting alls. Jag upptäckte hur mycket jag hade saknat att vara tyst tillsammans med någon utan att det betydde att jag misslyckats med samtalet. Min dotter visar mig fortfarande filmer som jag inte förstår. Nu försöker jag åtminstone se dem färdigt innan jag frågar vad de betyder.

Jag har kvar fotografiet från terrassen, men det ligger inte längre överst på min profilsida. Det påminner mig om en verklig framgång, och jag vill inte förneka allt arbete bakom den. Men det påminner mig också om hur lite en bild kan säga om en människas liv. Någon som ler i en kostym kan vara stolt, tacksam och rädd på samma gång. Någon som får beröm för att alltid vara stark kan vara den som allra mest behöver fråga om hjälp.

Människan bakom resultatet

Jag vet inte exakt hur mitt arbetsliv kommer att se ut om fem år. Kanske kommer företaget att växa igen, kanske blir det mindre. Jag hoppas att jag ska fortsätta tycka om att skapa något tillsammans med andra. Men jag vill inte att mitt värde ska behöva bevisas på nytt varje kvartal. Jag vill kunna säga att jag har haft en dålig dag utan att känna att min identitet håller på att falla sönder.

När någon numera frågar hur det går svarar jag ibland att det går bra på jobbet men att jag fortfarande jobbar med att må bra som människa. Det blir ibland lite tyst efteråt. Några byter ämne, andra börjar berätta något eget. Jag har slutat tänka att den tystnaden är ett misslyckande. Den kan vara början på ett ärligare samtal.

Förra helgen satt jag på läktaren när min son spelade match. Det var kallt, vi förlorade och jag hade glömt vantarna. Jag tänkte inte på försäljningssiffror förrän vi var på väg hem. Han frågade om jag sett hans passning i andra halvlek. Jag sa ja och kunde beskriva den. Han log. Ingen tog något fotografi av oss, ingen skrev att jag levde drömmen och ingen applåderade. Men jag var där, på riktigt, och just den dagen var det mer än tillräckligt.

Om livet bakom en perfekt fasad – och var du kan få stöd

Om du känner igen dig och mår dåligt behöver du inte vara ensam med det. På 1177 Vårdguiden kan du få råd om vart du kan vända dig, och Mind Självmordslinjen går att nå på 90101. Vid akut fara, ring 112. Fler vägar till stöd hittar du på sidan Hitta hjälp. Vill du skriva av dig här och nu kan du också prata med Deppig, vår AI-chatt som lyssnar oavsett vad det gäller. Den är gratis och kräver inget konto – läs hur appen fungerar.

Läs också